jag tänker på alla grymma fotoutställningar jag varit på, och jag funderar över vad som egentligen gör en bra fotograf. tekniska färdigheter? fetaste kameran? bildseendet? jag har varit på utställningar av sally mann, med three graces som är min absoluta favorit eller nån av hennes alla barnbilder, elin berges drottninglandet, gerry johansson, sune jonsson med bilden på mannen som råkat döda sitt eget barn och råkade ha med nycklen till sin frus medicinskåp med sig ut på åkern så att hon dog. men den som berört mig allra mest med foto som hjälp är nog graciela iturbide. en mexikansk, kvinnlig fotograf som var polare med frida kahlo. hennes sexåriga dotter dog och det var då hon började fota. i mexiko sägs det att alla barn som dör innan dem är 12 blir fåglar.
när jag mådde riktigt piss en dag för ett tag sen och det kändes som hela världen var emot mig och jag bara ville lägga mig längst ner på en mjuk sandig havsbotten, så satte sig en liten fågel på takfönstret i badrummet. jag undrar vem det var? det kändes som den sa "every little thing is gonna be allright", precis som bob sjöng till ziggy om dem tre små fåglarna.
over all tror jag man kan säga att jag gillar fotografer som har en historia att berätta, nånting att säga. det behöver inte vara så jävla överarbetat snyggt.
men en del har det med.
0 pussar:
Skicka en kommentar